För något år sen insåg jag att jag ägnar orimligt mycket tid åt att försöka komma ihåg vilken datum och veckodag det är. Visst har jag nästan alltid mobilen tillhands, men den ska i så fall plockas upp och tryckas igång (och i värsta fall hittas innan jag ens kan göra det…). Jag kikade på lite olika fysiska kalenderlösningar på butikssidor på nätet, men eftersom jag ville ha både år och datum i siffror plus veckodag och månad i bokstäver, på svenska för att slippa steget att översätta i hjärnan, så var det svårt att hitta en som jag trodde att jag skulle trivas med.

Då slog mig den briljanta idén att använda en filmklappa jag en gång köpt på Buttericks (finns en liknande idag). Det går att skriva på den med tavelkritor och sudda bort, och den har tillräckligt med olika fält för att täcka all information jag vill ha. Visserligen står det ”Scene”, ”Take”, och ”Roll” istället för ”dag”, ”månad” och ”år”, men det funkar tillräckligt bra för mig ändå. Så när jag nu sitter vid datorn och hjärnan börjar gapa om datum och veckodagar, då lyfter jag bara blicken och tadaa! så vet jag precis när jag är.

Av samma anledning har jag numer också en stor och tydlig väggklocka ovanför datorn. Jag kan mycket väl läsa av digitala klockor och veta vad det är för tid, men jag har också lagt märke till att jag i huvudet omvandlar digitaltiden till en bild av en analog urtavla med samma klockslag, och att detta förstås är ett av de där extraklicken jag vill få bort ur mitt liv. Klockan har arabiska siffror eftersom romerska siffror, liksom sifferlöst, också skulle kräva viss översättning. Den tickar i och för sig lite högt, men fastän jag vanligen brukar störa mig på somliga ljud så har det här tickandet närmast lugnande inverkan.

Hjälper det här då? Ja. Det är inte ofta jag hinner hetsa upp mig över tid och datum numer. Att ändra dag och datum på filmklappan är dessutom en av de få rutiner jag infört på senare år som jag lyckats upprätthålla så här länge. Jag ändrar precis innan jag går och lägger mig, och slipper därmed tappa tråden dagen efter (att det sen redan är nästa dag när jag går och lägger mig, ibland, det kan vi prata om en annan gång…).

Det här är första inlägget i utmaningen #blogg100 av Fredrik Wass på Bisonblog.