Måndag 7 mars, +0,5, mulet och snöfall, snålblåst från sjön. Grinigt väder alltså.

Börjar förstå de där människorna av ”Det är ju bara att [insert valfri aktivitet]”-sorten. Har nu tagit mirtazapin på kvällen i ett par veckor, och sånär som på den andra tabletten som orsakade svimning och kortvarig kramp mitt i natten (fick åka ambulans för första gången i mitt liv, yay! på akuten hittade de inga fel tack och lov) så har de funkat kanon.

Inom en timme är jag i sengångartillstånd, sömnig och lite lätt salongs, sådär, och för första gången på flera år har jag ro att gå och lägga mig i tid, somnar hyfsat snart, sover i princip hela natten, kliver upp pigg som en äldre mört på morgonen och är redo att sätta tänderna i ännu en dag.

Och jag får saker gjort! Jag menar, de två pallkragarna jag köpte i fjol sommar att odla i står fortfarande inplastade i garaget och oöppnade jordsäckarna har frusit fast på altanen. Att fixa vårsådd i år, från inköp till färdig plantering, det tog ungefär tre kaffekoppar och en kvart.

Jag går i och för sig och väntar på att köra huvudet i glasväggen, såna här energitoppar brukar inte vara särskilt länge för min del, men ännu känns det lätt att planera för dagen och se resultaten på kvällen. Och allt tack vare ett ”lyckopiller”. De funkar inte för alla, det ska poängteras, men i mitt fall är det en betydande skillnad. Fan, ibland blir jag nästan rörd över hur bra jag funkar just nu.

Igår tänkte jag ”i morgon ska jag minsann ta en promenad på morgonen” och sånt brukar jag alltid ta med en nypa salt för nio gånger av tio så blir det inget av med den där promenaden. I morse blev det tjugo minuter minsann, klapp på axeln, Mehazael! Sen fick kaninen ut och sträcka på benen i snön. Svårt att fånga henne på bild, träd är enklare.