För er som befunnit er i faktaresistenta skyddsrum den senaste tiden så är en hipster alltså en snubbe med stort oljat skägg, tajta ljusa byxor, vita låga skor utan synliga strumpor, marinblå kavaj och t-shirt eller polotröja under, som snor åt sig all den samlade kunskap om mat som kvinnor tillskansat sig och förmedlat till nästa generation i evigheters evigheter, virar in det i papier maché av doktorsavhandlingar i biokemi och historia, slår sönder denna kulinariska pinata inför hänförda åskådare som nu tror att det krävs nörderi på universitetsnivå för att laga mat, och som slutligen tjänar snusmycket pengar på åttapersonersrestauranger och glossiga magasinpromotions av sin senaste bok om Fermenterat Mögel.

Men, eftersom jag själv är så ödmjuk och givmild så tycker jag att vi kan låta dem hållas. Vi behöver inte ta åt oss av de förskräckliga ord Sébastien Boudet yttrade om Skogaholmslimpan på Morgonpasset i P3 häromdagen. Allt vi behöver tänka är att ja du, lilla Sebbe, den där skapelsen av mjöl, vatten och salt som du vurmar för, den har dina förmödrar förädlat sedan människan började odla säd. Så fint att du bibehåller traditionen!

För inte så många hundra år sen var det kvinnorna som stod för hipstersysslorna såsom bryggning, bakning, kokning, odling osv (läs gärna den här fina texten om kvinnors arbete från Kungliga Skogs- och Lantbruksakademien). Men i vanlig ordning är det snubbar och gubbar som står i rampljuset, och på det hela taget snackas det jävligt lite om vad kvinnor faktiskt har gjort under alla dessa år människan har knallat runt på jordens yta och skrutit om hur mycket större traktor deras pappa har. Och visst känns lite som om man (med betoning på man) försöker mörka kvinnornas del i historien med flit, inte bara för att hålla dem på plats av något missriktat vi-känsleskapande, utan också för att slippa ändra på sig. ”Jamen, det har ju varit så här jääättelääänge, vi kan inte ändra på oss över en daaag förstår du lilla gumman”.

MED DET SAGT, så tänkte jag dela vidare ett recept på chutney av gröna tomater som jag hittade på en sajt som, och jag är jävligt ledsen för det här alltså men det var det recept som passade min råvarubank och min smak bäst, tillhör en vit manlig webbutvecklare. Det är absolut inget fel på vita manliga webbutvecklare per se. Jag känner flera fantastiskt fina vita manliga webbutvecklare. Men med tanke på allt jag vräkt ur mig hittills i det här inlägget kunde jag väl ha hittat nån annan sorts människa att sno recept från, va?

Räddningen är förstås att Petter, som han heter, i sin tur plockat receptet från alls vår statliga Sveriges Radio P1. Skönt, då kan jag som vänsterfeminist och PK-krigare andas ut, och presentera mitt svagt modifierade recept som en produkt av mångseklig husmoderskonst.

Ingredienser
1 kg blandade gröna och kanske lite halvröda tomater (mina sorter var normalstora tomatsorten Tigerella, samt en eller annan sort av körsbärstomat)
250 g råsocker (alltså oraffinerat rörsocker, som det ijenklijen heter)
2 msk flytande honung
5 vitlöksklyftor
2-3 röda chilifrukter
En bit färsk ingefära (du ska riva loss sammanlagt 2-3 tsk)
2 lime
1,5 dl vitvinsvinäger
0,5 tsk mald kardemumma (skulle varit hel kardemumma som stötts i mortel, men NÅGON JÄVEL HAR GÖMT MORTELSTÖTEN så det gick inte)
2 bitar hel kanel

Gör så här
Skär tomaterna i småbitar. Det står tärningar i receptet men en tärning är en liksidig månghörning med allt från fyra till tjugo sidor (i extremfall fler), och jag ska jävlar i mig ge dig nobelpris i fysik om du lyckas skära en tomat i liksidiga tärningar. Dela, kärna ur och finhacka chilin. Finhacka också vitlöken. Lägg tomater, socker, vitlök och chili i en gryta. Riv i ingefära, riv i limeskal (det gröna yttersta, zest kallas det på hipsterspråk). Pressa saften ur limearna och häll i. Häll på vitvinsvinäger och honung, i med kardemumma och kanel. Rör om. Inte så svårt va? Det klarar till och med en vanligköksnoob som du.

Koka upp, sänk värmen till putternivå och låt hela rasket puttra på utan lock i 1 timme. Rör varje kvart. Eller nåt.

Häll till sist upp på små glasburkar, helst upphettade i ugn på 100 grader i en kvart innan, så alla äckliga bakterier dör. Min omgång chutney räckte till fyra stycken glasburkar som vardera rymmer knappt 2,5 dl. Nu ska egentligen chutneyn mogna i ett par veckor, men inte fan orkade jag vänta ett par veckor, så jag bakade egna hipsterhamburgerbröd (recept kommer nån annan gång) och käkade ihop med grillad halloumi, avokado och rödlök.

Smakfaktor: Medel – Det här med kardemumma och kanel i mat alltså… Och ijenklijen så gillar jag nog coleslaw bättre till halloumiburgare. Men vafan. Det här gick ner det med.
Hatfaktor: Låg – Inte så jävla mycket att bli förbannad på. Tar en satans tid bara, så det är väl inte jättesmart att sätta igång med om man ska iväg på arbetsterapeutisk gruppbehandling med fokus på tidshantering om 1,5 timme…