Gick på en trädgårdsrunda häromdagen. Eller, egentligen gick jag bara runt och så fotade jag lite här och klappade lite där.

När jag är ute i trädgården och antingen gullar med eller för krig mot allehanda växter, så brukar kaninen Vitnos få komma ut i sin inhägnad och beta lite. Hon vill också bli kliad på nosen, och vem kan väl förneka henne detta? Jag önskar bara att det gick att ha kaninrackaren lös på gården utan att hon drar till skogs eller gräver tunnlar i marken. Hon hade varit till stor hjälp i gräsmatteskötseln i så fall.

Luktärter. Alla fröpåsar och trädgårdstidningar och odlarböcker försäkrar att det är suuuperlätt att lyckas med luktärter. Man ska i princip bara blöta ner dem ett dygn, peta ner i jorden och sen poff så blommar det. My ass. De luktärter jag förodlade, för att få längre blomning, de har först nu hämtat sig efter utplanteringen. Här ska tilläggas att jag är en otålig utplanterare, och det där finliret med härdning medelst gradvis utökning av utomhusvistelse och solpåfrestning är jag inte så himla road av. Man kan förstås så luktärter utomhus på direkten, och det har jag också gjort, men endast de i pallkragen har grott ordentligt. Den lägre sorten jag sådde i rabatten, där har en enda stackars ärta orkat skicka upp sina hjärtblad och bilda planta. Suck.

De uråldriga frön med bäst före-datum 2008-frusit-fast grodde som bekant, och efter att ha växt till sig lite i rabatten blommar de äntligen. Den bleklila kunde jag väl både ha och mista, men den mörklila med gula nyanser, den hoppas jag att jag kan ta frön av sen.

Det fanns tre pionplantor i rabatten vid altanen på framsidan när vi köpte huset. Två av dem har blommor med en yttre kronbladskrans av rosa blad, samt ett inre av massa vita flikiga blad. En av dem har härligt cerise-färgade fyllda blommor med gul mitt. Jag gillar den senare bäst. Självklart är det den som under årens lopp har krympt och blommat mindre och mindre. I år kom det inte upp nåt alls och jag sörjde den ett par veckor. Ni kan inte tro vad som hände sen.

Fina cerisa pionen sköt nya skott! Efter att jag i desperation slängt ner lite ny jord på de torra bitarna rotsystem som stack upp, ska erkännas, men ändå! Nu är det förbaske mig en liten knopp där också. Jag vattnar och hoppas på det bästa.

I slänten har jag för enkelhetens skull låtit de växter jag har tyckt hyfsat bra om få breda ut sig, medan jag obarmhärtigt har ryckt upp mindre tilltalande arter och slängt ut i solen för att dö torkdöden ordentligt innan vidare transport till komposthögen. Sen kan man ju diskutera vad som är ogräs. På bilden nedan ser vi två exempel på ogräs, en sorts blomma som liknar blåklint och självsår sig till fördärvelse på tomten, och en annan blomma jag inte vet namnet på som brukar växa längs vägkanter och har ett sympatiskt bladverk och härlig doft. Den blå var från början en städad rabattväxt, den vita en vild och självinbjuden växt. Numer är det svårt att veta vem som är  vad.

Och någon meter längre bort så har jag lyckats särskilja en planta av den vita blomman så att det ser ut som om den tillhör en seriös plantering. Och det är väl det som är skillnaden mellan ogräs och rabattväxt; huruvida den är önskad på platsen eller inte, samt om den är kontrollerad eller inte.

I trädgården växer också Dalarnas båda landskapsblommor, det vill säga ängsklocka och blåklocka (konflikten kring vilken blomma det egentligen var som var landskapsblomma löstes genom att bägge sorter gavs denna status). De kanske räknas som ogräs de med, särskilt blåklockan som försöker annektera uppfarten i detta nu, men de är ju så vackra så det gör ingenting. Dessutom är de som sagt landskapsblommor tillika fridlysta, och jag vill ju inte hamna i trångmål med vare sig högaffelbeväpnade masar och kullor eller blåklädda myndigheter.

Härnere växer lupiner som besatt längs vägarna, varför det ter sig en smula korkat att köpa påsar med lupinfrön för att så i sin trädgård. Jag må för all del vara en smula korkad, men är också en smula norrlänning, och håller därför lupin för en rabattväxt. Men, jag ville ha lite mer färgvariation än vägarnas 90%-igt lila individer, och spred ut en påse frö av regnbågslupin i rabatten mellan ytterdörrarna. Nu ligger den här rabatten mestadels under tak, varför det kan ha blivit lite si och så med fuktighållandet av sådden. En liten liten planta har kommit med blad som på alla sätt och vis liknar lupinblad. Däremot växer ett betydligt större exemplar mellan plattorna på andra sidan huvudentrédörren. Ibland känns det som om jag anstränger mig för mycket.

Enstaka eftersläntrare dyker upp bland de växande nyponen på vresrosen (eller bergsrosen, eller vad det nu är för sorts ros). De ser ut som de brukar, med illa tilltygade kronblad, men doftar gott ändå. Av någon anledning så får bladen på de grenar som blommar en massa fläckar. Rosrost? Mjöldagg? Snyggt är det inte, men orka bry sig. Får bli ett annat år.