En nocker i grönsakslandet


Man kan aldrig ha för många grönsaksland. Så därför anlade jag ett till. Samma visa som förut, gräva bort grässvål, flytta plattor i trädgårdsgången för att få plats med två mindre gångplattor att lägga in till pallkragsgångarna, lägga ut tidningspapper och så lägga på tidigare nämnda mindre gångplattor.

Självklart diffade det på några centimeter med gångplattorna.

18 juni diffa
Det finns ett rollspel som heter Changeling: The Dreaming, och där finns ett folk som kallas Nockers. De är mästare på att uppfinna och tillverka saker, men det är alltid nånting fel med grejerna de bygger ihop, nåt som skaparen får gå runt att grämas åt. Det kan vara i stil med en köksmaskin med fjorton funktioner som måste kopplas via en tv-spelskonsol för att kunna köras, köksstolar som blev två centimeter för låga eller en värstingbil som har både inbyggd mikro och memory foam i sätena men saknar handbroms.

Min och exets gode vän Anders (ingen mindre än gycklaren Arkadia) har konstaterat att vi är nockers. Det är allting nånting fel på våra grejer, eller nåt som inte stämmer i vårt hus. Termometern som man måste banka i bordet för att få rätt temperatur. Häftapparaten som man måste peta fram klamrarna i för hand efter varje häftning. Nya brevlådan vars skruvhål inte riktigt stämmer med dem på gamla brevlådeställningen. Eller som i vårt kök där lådhandtagen har ett annat mått mellan skruvarna än luckhandtagen så det inte gick att byta till de nya handtagen där, och bänkskivan som var fem millimeter för tjock för att gå in under kakelkanten. Och så vidare.

När pappa hade bytt lås åt oss trodde exet att Anders skulle bli besviken eftersom det gått så lätt. Jag kunde dock upplysa om att vår vän kunde vara lugn eftersom det minsann diffat på tre millimeter där också, så pappa fått använda mildare våld för att få nya låset på plats. Hörde du det, Anders? Vi håller nocker-standarden uppe fortfarande.

Nå. Det gick ju att flytta på de större plattorna. Smart som jag är använde jag grep och fot för att hävstångseffekta upp dem till gripbarhet. Sen kanta lite tjusigt med fram tills nu sysslolösa stenar, i med ett par säckar planteringsjord och så kunde jag äntligen så mangold, svartrot, spetskål och trädgårdsportlak. Ja, jag har sått svartrot förut, men det var i befintlig jord efter borttagande av grässvål, och den jorden verkar vara alldeles för lerig och klabbig för att nåt annat än rädisor och ruccola skulle gro där. Varken svartrötter eller rosenskära, som jag också sådde där, har visat livstecken än.

Mamma hittade en artikel om att det är bra för hälsan att påta i jorden. Det finns tydligen välgörande mikroorganismer som man kan andas in eller få i sig på annat sätt i jord. Det låter högst troligt, för nåt är det ju som drar ut mig i trädgården och får mig att med vällust köra ner spadar och fingrar i jorden. Fan vad jag är glad åt min lilla trädgård. Det är som svärmor sa en gång, att det måste finnas nåt ställe där man kan vila, må det sen vara i köket, i trädgården eller på jobbet. Just nu är mitt vilorum och min energikälla trädgården.

Och där gör det inte så mycket om det diffar på nån centimeter.

18 juni gräva

18 juni platta

18 juni tidning

18 juni nytt land

Annonser