#blogg100 inlägg 98

En del fattar inte vitsen med selfies. Själv (no pun intended) har jag som bäst varit likgiltig inför andras selfies och avstått från att ta några egna. Mest för att jag inte var nöjd med det jag såg på bilden.

Sen jag började fundera på min könsidentitet på allvar provade jag att ta selfies och tänka ”nu är jag kille, nu ska jag döma mitt utseende därefter” och plötsligt blev det lättare att titta på bilderna. Inte så att jag som genom ett trollslag blev nöjd med precis allting, utan mer… tja, hur ska jag säga. Jag hade lättare att acceptera att jag såg ut sådär.

Nån gång var det nån som twittrade att det här med selfies är ett sätt att utforska sig själv och sin identitet. Det stämmer rätt bra på mig. Utseendet är viktigt för mig, så är det bara. Frisyr, kläder, smycken, allt sånt hjälper till att definiera min personlighet. Och i min nyfunna identitet så måste jag i den mån det är möjligt anpassa utseendet efter mig själv, så att det skaver så lite som möjligt.

Och genom att ta selfies så får jag en del av helhetsbilden av mig själv, en bättre uppfattning om vem jag är, eller åtminstone hur jag ser ut i förhållande till hur jag känner mig. Det blir en sorts trygghet, kan jag tänka mig. Att inte veta innebär mindre kontroll, och utan kontroll blir jag osäker.

Såatteh, om ni inte gillar selfies så behöver ni inte titta längre ner, annars kan ni avnjuta min sköna nuna på olika vis.