Spel som värktablett #blogg100


#blogg100 inlägg 70

Ibland slås jag av tanken ”omg! hur mycket tid har jag inte slösat bort på World of Warcraft när jag kunde ha gjort så mycket annat??” och så måste jag titta strängt på mig själv och säga ”Nu har du faktiskt haft det jävligt tufft mentalt ett bra tag, med måttlig depression och tillhörande ångestproblematik, exekutiva svårigheter, sömnproblem och skilsmässokrisande, dessutom har du brottats med tankar om könstillhörighet. Skärp dig.”

Så istället har jag försökt ta reda på varför jag haft ett sånt behov av att spela, varför jag har klarat av att spela i flera timmar men inte orkat ägna fem minuter åt att plocka undan på köksbordet, varför jag känt mig lugnare efter tio minuters spelande än efter en timmes terapisamtal med husisen. Här kommer mina slutsatser, dragna utifrån empiriska studier och lästa forskningsrapporter.

Belöningar 
Spel är konstruerade så att spelaren ska vilja fortsätta. För att vilja fortsätta krävs det belöningar. Det kan vara ett kolossalt tjusigt svärd som jag får efter att ha samlat vargtassar, dödat fjärilar eller tröstat ledsna soldater åt nån förtvivlad druid. Eller kanske bara ett litet flörfande ljud varje gång jag inspekterar min väska. Varje gång jag gör nånting, från att använda en pryl eller förmåga till att besegra monster eller levla upp, så belönas jag med ett ljud och/eller grafik. I verkligheten måste man till och med be om beröm för att man har diskat, liksom.

achi
Crogash has earned the achievement ”Silver in the city!”

Kontroll över tid och samtal
Butikerna har aldrig stängt. Questgivers sover aldrig. Mina riddjur blir aldrig trötta. Det är aldrig för mörkt för att ge sig ut på uppdrag. Och så vidare. Jag kan gå ifrån datorn nästan närsomhelst, och jag kan komma tillbaka när jag vill. Det går inte att komma försent, eller för tidigt (eller ja, nästan inte; om jag till exempel odlar grönsaker i Pandaria så kan jag inte skörda förrän efter tio i nio dagen efter sådd). När jag chattar med mina spelkamrater kan jag läsa nu eller efter att jag med nöd och näppe överlevt en strid, och jag kan ta tid på mig att tota ihop ett sansat svar. Dessutom kan jag kolla vafan jag egentligen sa nyss, eller läsa kamraternas svar ända tills jag fattar vad de vill ha sagt.

quest in
Ja nej jag tänkte gå och hämta kaffe, väntar du så länge? Du gör säkert inget viktigt.

Förutsägbarhet
Jag vet att när jag trycker på E går min karaktär framåt. När jag trycker på T sular han på nån i huvudet med en magisk yxattack och sen dröjer det exakt 1,5 sekunder tills jag kan göra det igen. Jag vet, eller kan ta reda på, vart jag måste bege mig och vilka stackars djur jag måste avdagataga för att få tag i en särskild sorts läder. Har nån annan spelare precis slagit ihjäl getterna jag måste flå behöver jag bara vänta några minuter, så uppstår nya. Det går helt enkelt att lita på att saker och ting fungerar som de alltid har gjort och finns där de alltid har funnits.

draenor name
När jag för tredje gången gjorde det här questet, att dra en krutsträng från en punkt till en annan, kom jag äntligen ihåg att skriva mitt namn innan jag tände på. Och stavade fel.

En enda ansträngning
Tangentbord och mus. Det är allt jag fysiskt behöver använda för att kunna spela. Inga spadar, grepar, pincetter, böcker, pennor, mätinstrument, you name it. Och om det är nåt jag behöver i spelet så är det tangentbord och mus som gör det möjligt för mig att skaffa allt det där. Jag jobbar med mina händer och alla verktyg finns i tangentbord och mus.

cogwheeling
Jag klickar på höger musknapp, Aeyden sköter resten.

Fejkade sysslor, äkta känslor
Tillfredsställelsen i att ha sått ett gäng frön, ställt upp krukorna på ett bord med prydliga namnbrickor, den är fin. Det überglada ”Heeeej!” jag kvittrar åt de första bladen som tittar upp. Samma känsla, om än något nedskalad, infinner sig när jag pysslar med mina köksträdgårdar, garnisoner och liknande i World of Warcraft. Att ha klarat av alla dailies, alltså dagliga uppdrag, ger en känsla av att ha utfört ett gott dagsverke. Utan att jag har behövt träffa andra människor, noja över vilka kläder jag ska ha, göra tidsuppskattningar på när jag måste bege mig hemifrån och när jag måste vara tillbaka, oroa mig för om butiken har stängt eller om det jag ska köpa inte finns där, att jag inte får tag på personen jag måste ha tag i, och så vidare. Allt det där roliga som jag inte orkade göra, lite av den känslan fick jag i alla fall när jag spelade World of Warcraft.

plowing
”…jag bröt mina åkrar, och körde plogen…”

Kort sagt: Spel är som en kombo av lugnande och värktablett. Det kan dra fokus från smärta och ångest och låta de sargade delarna av mitt psyke få vila, medan jag får en aldrig så liten dos endorfiner och för en stund kan må rätt okej. Spelen botar inte det onda, men kan göra det uthärdligt tills det blir bättre.

panda crogash
…och han är sååå lycklig.
Annonser