#blogg100 inlägg 41

Imorse var det frost igen. Tulpanerna hade lagt sig ner, kraftlösa.

För egen del blev det en sån där drygmorgon då jag vaknade strax efter sex, somnade om till klockan ringde halv sju (och det går väl an), snoozat (går an med nöd och näppe) och somnat om igen till klockan sju (går alls inte an). Det blev bilen till stallet. Kallvit solskiva bakom molnen. Snö som hotar däruppe i det grå?

Sen kom solen. Leran i hagarna torkade så sakteliga upp, även om den på morgonen ännu var stel av kyla, fast något slipprig på ytan av solvärmd frost. Stod och tittade på hästarna en stund innan insläpp. Några betar nos mot nos. Ett par andra beter sig som syskon; om den ena är på ett ställe måste den andra prompt dit och existera, helst under smånafsande och hovviftande.

När jag kom hem på eftermiddagen hade tulpanerna, liksom Liberalernas nya logga, rest sig igen och stod där saftspända och rödglänsande i rabatten. Alltså vi människor lämnar aldrig pubertetsstadiet, eller hur? Är man bara liberal i sitt tänk och tänker med sin libido går allt att tolka till förnuftets nackdel och underlivets framdel, och har man väl börjat går det inte att dra sig ur.

Sorry. Jag ska sluta nu. Min poäng var att både min mentala status och aprilvädret beter sig som hästar i en hage; än betas det av spirande gräs och njuts av solvärme, i nästa är det fullkomligt rationell panisk oro för absolut irrationella saker såsom fladdrande höbalsplast, för att ytterligare en stund senare vara halv snöstorm och misströstande längtan in till värme och havre.

Fast allt ni kan tänka på är väl att jag är som en tulpan. Era liberaler.