Måndag 14 mars kl 20:11, +4 grader, molnigt med svag måne bakom, lite vind.

Åkte till stallet idag för att hälsa på hästarna och kanske hjälpa till lite när ryttare skulle ut respektive in med sina hästar. Verksamhetsansvariga därute, Lena, har från början varit stencool med min nyupptäckta könsidentitet och visat stor respekt, och idag presenterade hon mig med ett helt självklart ”Det här är Marcus som är lite stallvärd idag”. Och jag log och vinkade lite sådär tjena liksom, här är jag.

Sen ilade det till som fan i magen, och inte en odelat positiv ilning, för även om jag inte lever i garderoben längre blev det plötsligt mer på riktigt, här står jag, Marcus, och ska vara Marcus fullt ut, jag är inte här för att berätta om min resa som transperson utan jag är här som mig själv. Som ju är Marcus.

Och då kommer förstås alla tvivel, de kommer att se att jag inte är en riktig man, de kommer märka konturerna av mina kvinnobröst under alla lager tröjor, de kommer definitivt att märka min väldigt kvinnliga röv, de kommer att se min fullständigt skägglösa haka, höra min ljusa röst, och inte för en sekund kommer de att tycka att jag ser ut som nån karl utan undra vafan jag är för en som struttar runt och kallar sig Marcus fast jag är kvinnfolk.

Men jaja. Nån cisman är jag inte och kommer aldrig att bli, men en man är jag och det kommer jag alltid att vara. Och inom en snar framtid kommer också min kropp att anpassas lite mer åt det maskulina hållet. Fan vad jag längtar dit just nu.

Hästarna, de bryr sig inte om kön på människor. De bryr sig bara om mat och att bli kliade på pannan. Och ibland vill de smaka på mobilen.