Kärt fjäll har många namn, och Sonfjällets stavning – o eller å – kan få den allra fredligaste människa från bygden att gå i taket. Det må (mo?) vara hur det vill med den saken, jag har i alla fall bokstavligen följt i faderns fotspår (han gick först och guidade) till resterna av Buttuls-Jonas boning i Sododalen och lämningarna på Gammelvallen uppe i Sonfjället.

Tillsammans med ett par kvinnor som vardera kan titulera sig ordförande i Hede Hembygdsförening respektive bujänta på Sörvallen gick vi dryga milen i dalgångar på 800 meters höjd, där härjedalsbönder fordom ägnade sig åt slåtter, fäboddrift och skogsbruk. Sodan, vattendraget som givit dalen dess namn, har fått sitt namn efter ordet för ”kokande, brusande” (nu förstår ni varför det heter fruktsoda), och det var invid denna som Buttuls-Jonas och Anna Svensdotter bodde ett par år under 1800-talets andra hälft.

Det var en bit att gå, och terrängen är inte betong och rulltrappor om man säger så. Därför var det inte utan att vi blev rätt imponerade av våra förfäder som gick till fots och körde häst fram och tillbaka mellan timmerkojor och slåtterängar bland fjälltopparna och gårdarna nere i byarna – Råndalen, Hede, Hedeviken – sommar som vinter.

Och förundrad blir man också av den föränderlighet i natur som Sonfjället uppvisar. Torr tallmo övergår i regnskogsliknande grönska med ormbunkar och lummer, här och där döda vattenansamlingar omgärdade av runda stenar, uttorkade bäckfåror och högst levande och vattenfyllda dito som stupar ner i stenig älvdal, som omsider spricker upp i blomstrande ängsmark.

Historiens berömda vingslag hördes svagt när vi här och där under mossa, gräs och lavar urskiljde stockar lagda i alldeles för räta vinklar för att ha ramlat dit av sig själva. På vägen upp fanns resterna av en timmerkoja, och här och där låg fällda och kapade stockar som, när artonhundratalets skogsarbetare huggit ner dessa giganter till tallar, visat sig vara angripna av röta och därför lämnats kvar.

Så kom vi då till Karisletta, som med sin björkbeväxta äng vittnar om att människor varit med och format den. Av Buttuls-Jonas hus syns endast stengrunden; själva hustimret flyttades för länge sen. Det var ett rejält hus som stod där på Karisletta, och en mindre byggnad fanns där också.

En promenad senare hamnade vi på Gammelvallen. Där kan den uppmärksamme hitta ett par byggnationer som funnits där sedan sjutton- och artonhundratalet. Sjuttonhundratalsbygget är extra märkligt, då det en gång varit ett tvåvåningsfjös. På bottenvåningen bodde korna, och på ovanvåningen fick getterna klättra in. Troligen var det därför ungdjur som vallades här eftersom man då inte behövde bekymra sig om getskit i mjölken nedanför.

Ingen av byggnaderna på Gammelvallen har eldstad, något som fanns kvar som runda högar i både timmerkojan och Buttuls-grunden, vilket förklaras med att det var barn och ungdomar som bodde på vallen sommartid; djurens värme var allt de behövde (och kanske var de heller inte betrodda med eld).

Somliga av stockarna i de timrade väggarna har inkarvade bokstäver, några säkert lika gamla som husen själva. En av byggnaderna är timrad med stockar som bara är urhuggna på ovansidan i knutarna – lite fuskbygge, med andra ord. Där kan man också se hur stockändarna sågats till i dörrhålen för att man skulle kunna sätta fast dörrkarmar som möjliggjorde viss vertikal rörelse men inte tillät stockarna att glida åt sidan och rasa ihop.

Man försöker föreställa sig hur det var att leva häruppe, så avskiljt från resten av den sparsamma civilisation som fanns då. Lite av det kan man ana av att befinna sig på plats, men som med det mesta annat lär man nog ha upplevt det själv för att få en rättvis bild. Och så är det ju det där med erfarenhet och vana. Artonhundratalsmänniskorna hade varken bilar eller internet, men så visste de heller inte att det skulle vara en grej hundra år senare och hade inget att jämföra med där de knallade över Styggbäckens hala stenar och försökte hitta igen rätt väg till Sododalen.

Fotnot: Texten är nu rättad enligt guiden Bertil Anderssons kommentar nedan. Tack för faktakollen!