Det kommer väl inte som nån större överraskning att det tar TID att komma nånstans inom vården. Jag har förståelse för att vårdpersonal gör så mycket de kan för att patienter ska få rätt vård så snabbt som möjligt, men nåt jävla systemfel måste det vara när köerna blir allt längre, personalen går på knäna och det ÄNDÅ kostar för mycket. Alltmedan somliga inte får hjälp snabbt nog, eller ens alls.

Att få könskorrigerande vård är i princip oåterkalleligt. Om jag väl påbörjat testosteronbehandling så går inte effekterna (skäggväxt, klitorisförstoring, större struphuvud osv) tillbaka när jag slutar. Om brösten är bortopererade så växer inga nya ut igen. Tar jag bort livmoder och äggstockar så blir det inga fler biologiska barn (om jag nu skulle vilja ha det).  Det är ett stort beslut och ingenting en bör kasta sig in i från en dag till en annan.

Men vad är då lämplig tidsrymd för en utredning för att kunna ta ett sådant beslut, både från vårdens och transpersonens sida?

Minst ett år, tycker Socialstyrelsen (sidan fem i deras broschyr om könsdysfori*). Ibland tar det kortare tid, ibland längre. För en del tar det mycket längre tid. En del får hela processen förhalad när vården plötsligt får för sig att ifrågasätta dem efter beslut. En del hinner ta livet av sig innan dess.

För egen del så innebär det att jag i ännu högre utsträckning än förut drar mig för att träffa folk, följa med på familjesammankomster, ta en tur i butikerna på stan, gå på föräldramöten, och så vidare. För inte nog med att jag har en kropp jag inte känner mig bekväm i, nu när jag har kommit ut och är öppen med min transidentitet men FORTFARANDE inte kommit nån vart rent fysiskt, så känns det som om jag går omkring och bluffar.

Faktiskt. Jag vet vad jag känner, men det är som jag spelar teater. Lajvar kille. Alla ser det och en del spelar med, men alla vet att det inte är på riktigt. Jag låtsas. Jag går runt där med sammetslen kind och flashar mitt nya körkort där det tydligt står ”Marcus” iförd exets avlagda killshorts som inte döljer mina breda höfter och en t-shirt som inte döljer mina kvinnobröst och lajvar kille.

Bara det att jag inte låtsas alls. Det är på riktigt. Jag heter Marcus. Jag är kille. Men det syns inte.

Det gått ett och ett halvt år sen jag kom till Uppsalas transteam första gången och det syns fortfarande inte att jag är man.

Och samtidigt som jag tvingas gå runt och vänta på att få könskorrigerande behandling, med alla den ångest och de obehagskänslor som könsdysfori för med sig, så måste jag hålla koll på att vården gör som den ska.

Min transvårdhistoria så här långt ser ut som följer:

2014

I maj eller juni sa jag första gången högt ”jag kanske är transsexuell”. Och svaret jag fick från mitt ex var ungefär ”Åh, det förklarar ett och annat.” Man skulle kunna tro att äktenskapet sprack för att jag kom på att jag var trans, men det var snarare så att jag kom på att jag var trans för att äktenskapet inte höll. Efter att ha levt ihop med honom av fri vilja i över fjorton år, och plötsligt insåg att det inte skulle vara så i framtiden, då var jag liksom tvungen att tänka över vem jag egentligen var utan honom.

Och med funderingar kommer oftast insikter. Som leder till nya funderingar. Som i det här fallet till exempel ledde till ett besök på transformering.se**. Där står det att man först ska kontakta psykiatrin i det landsting där man är skriven, för att få träffa läkare som skriver remiss till något av de utredningsteam för transvård som finns i landet.

I juli kontaktade jag psykiatrin genom Mina Vårdkontakter, eftersom jag hatar (verkligen hatar) att ringa till myndigheter och vårdställen, och det dessutom inte gick att komma fram på telefon till vårdcentralen. Fick hem ett frågeformulär. ”Vad lider du av?” – ”Eh, inget, men jag är transsexuell” typ, ”går du i självmordstankar?” – ”nej”, ”vad är orsaken till det här tror du?” – ”tja, att jag föddes i fel kropp och det gick upp för mig helt och hållet nu med skilsmässan och allt”.

I början av augusti fick jag till svar att eftersom det inte var akut eller så och att det ju var lite krisigt med skilsmässa och annat så kunde jag ju gå till vårdcentralen och deras samtalsmottagning och prata lite först så fick vi se om det skulle bli aktuellt med remiss till psykiatrin, typ.

Jag menar, va? Liksom, nej? Det är inte er sak att avgöra, ni ska träffa mig och skriva remiss. Vafan.

Nå, efter att ha storgråtit över det så kontaktade jag samtalssmottagningen, via Mina Vårdkontakter igen, som den lydiga (och lätt uppgivna) samhällsmedborgare jag var. Fick ett telefonnummer att ringa. Angstade över det i några dagar, ringde för att få bli uppringd (!) för ett bedömningssamtal.

I slutet av augusti fick jag kontakt med samtalsmottagningen och förklarade min situation, inte utan tårar. Jag intrycket av att de också tyckte att det var märkligt att psykiatrin hänvisade till dem.

I början av september hade jag kontakt med samtalsmottagningen igen, och förutom att de yttrade de magiska orden ”jag tror på dig” så sa de att förmodligen skulle gången vara sådan att man först får en tid hos samtalsmottagning som skickar remiss till psykiatrin som skickar remissteam. Synd att ingen verkar ha koll på det, sa jag, och att det inte står ett dugg om det på Landstinget Dalarnas hemsida.

I mitten av september fick jag en tid hos samtalsmottagningen, och de skickade remiss till läkare.

I slutet av september fick jag träffa en läkare som gjorde en fysisk undersökning och frågade om mitt psykiska mående. Sen erkände han att han inte riktigt visste rutinerna för ett fall som mitt och sa att han skulle rådfråga sin chef om hur vi skulle gå vidare. Så kom han tillbaka, något konfunderad, och sa att chefen sagt att det då skulle skickas en remiss till kirurgi.

Jag menar, VA!? Nog för att jag ville ha korrigerande vård så snabbt som möjligt, men alltså… kirurg? Chop chop, nu är du man? Jösses. Så jag berättade för honom vad jag hade läst på transformering.se, och han lovade att se till att jag hamnade hos rätt person.

I slutet av november (tror jag) fick jag ÄNTLIGEN komma till psykiatrin. De undrade om jag ville vänta med transutredning tills jag fått lite mer hjälp med övrig ångest och krisande i mitt liv. Lol, as if. Nej, sa jag artigt, jag vill komma igång med en transutredning så fort som möjligt. Så de skickade en remiss till Uppsala.

2015

Fredagen den 20 februari (det minns jag eftersom jag fyller år det datumet, och just den här födelsedagen befann mig hos mamma i Hedeviken med ungarna) ringde någon från Akademiska Sjukhuset i Uppsala och undrade om jag hade möjlighet att åka ner och träffa en läkare för ett första bedömningssamtal redan nästföljande måndag. Och ja, det hade jag verkligen.

Under våren träffade jag läkare, som konstaterade att det absolut fanns skäl att gå vidare med en transutredning (till min stooora lättnad), kurator och sedan läkare igen för diverse samtal, formulärifyllande och bedömningar.

Hösten ägnades åt psykologutredning, för att utesluta allvarliga psykiska sjukdomar och förmodligen även för att de skulle få bekräftat att jag förstod vad jag gett mig in på. Intelligenstest, allmänbildningsfrågor, olika kognitiva funktioner… kanske inte helt relevant alla gånger, men rätt intressant.

I december konstaterade psykologen att hon inte såg några skäl till att jag inte skulle få gå vidare med utredningen. Då blev jag så lättad att jag grät lite, för då blev det liksom på riktigt.

2016

I januari träffade jag läkaren igen och vi pratade om hur vården skulle läggas upp framöver. Han skulle skicka remisser till gynekolog och endokrinolog (sån som pysslar med hormoner), och när jag varit hos gyn skulle de ge endokrinolog klartecken, och så skulle de göra tester för att jag skulle få påbörja hormonbehandling.

Det här såg jag framemot att få påbörja innan sommaren började.

Men man ska aldrig hoppas när det gäller vården.

Den 3 mars fick jag ett brev från gyn där det stod att de fått remissen den 1 mars. Det hade alltså tagit en och en halv månad för remissen att ta sig från läkaren till gynekologen. Imponerande. Där stod också att jag skulle kallas inom tre månader.

När tre månader hade gått hade fortfarande ingen kallelse dykt upp. Nånstans där började det också gå upp för mig att kallas inom tre månader inte nödvändigtvis var detsamma som att få komma dit inom tre månader.

I slutet av juni kontaktade jag vårdgarantin i Uppsala för att höra var sjutton min kallelse tagit vägen. Detta efter att ha försökt komma fram på telefon hos gynekologen utan framgång. Vårdgarantin bad om tillåtelse att kolla min journal, och det fick de.

I början av juli ringde de och sa att den specialist på gyn som hade hand om ärendet inte skulle vara tillbaka förrän i höst. Och med gråt som snörde ihop hela halsen förklarade jag att jag gått och väntat på det här i ett halvår, och hon bad om ursäkt och förklarade att läget tyvärr var som det var inom vården. Vilket jag ju förstår, men ändå. Men så hittade hon till sist uppgifter om att jag HAR en tid bokad den 18 augusti hos gyn.

Så. Jag har en tid. Efter gynekologisk undersökning (som jag egentligen rent lagligt inte ens ska behöva göra för att få komma till endokrinolog, men som jag ärligt talat inte orkar gnälla om, plus att jag tänker att det kan väl vara idé att göra det ändå med tanke på att jag är trettio plus med erfaret underliv) ska det gå hyfsat snabbt att komma till endokrinolog.

Och efter endokrinologen kan jag äntligen få börja testosteronbehandling.

Artonde augusti. Don’t you fail me.

1177.se om transsexualism
*Om transvård på transformering.se
**Socialstyrelsens information om personer med könsdysfori